Regnbågsflickorna

Jag funderar alldeles för mycket. Är det bara jag som är så känslig? Alla verkar ha så lätt att släppa taget om personer som varit en så nära. Som man delar mycket minnen ihop med. Internskämt. och denna speciella värmen som två vänner har ihop som ingen annan kommer i närheten av. Man vet precis hur man ska få personen på humör eller börja skratta. Jag kan inte förstå hur lätt det kan vara att bara vifta bort någon vän och rycka på axlarna. Låta saker och ting rinna ut i sanden? Utan någon som helst anledning. Jag har så svårt att förstå. Har det inte betytt någonting egentligen? Jag är så trött på att alltid ta tag i allt jämt. När det varit någon konflikt eller liknande. I vissa fall kan jag låta det vara men förr eller senare kan jag inte släppa det och tar tag i det ändå. Även om personen borde be om ursäkt först. Men det är alltid jag. Varje gång. Och så kanske det alltid kommer vara jag vet inte. Men jag klarar inte av att ha det liggandes i luften. Kan inte slappna av. Det där med att tappa vänner på vägen. Det gör ont. Även om det faktiskt var rätt och egentligen inga människor som gav någonting i slutändan så gör det ont och jag tänker tillbaka på fina minnen och händelser. Men det blev väl så av en anledning och att det negativa faktiskt vägde över tillslut.

 

Livet går vidare och allt förändras. Så är det. Gamla vänner försvinner och nya finnes. Och jag har fått många nya fina vänner. Men vissa stunder känns det som ingen förstår mig överhuvudtaget. Att jag står här helt ensam. Trött på allas beteenden. Nu ser jag bara tillbaka på gamla tider och gamla vänner. Får vrida huvudet i rätt riktning och tänka på att den ena saken leder till den andra som i sin tur blir något positivt i slutändan. 

 

Natten till idag sov jag inte en minut. Jag låg klarvaken hela natten. Kollade på sex and the city 2. Tankarna snurrade runt om och om igen. Tillslut gav jag upp och tog mig ur sängen. Lekte med tanken och låtsades att jag skulle på festival. Knöt mitt hippieband runt huvudet och kammade fram min efterlängtade mittbena. Fann ett sätt som det faktiskt satt bra trots sidecuten. 

 

 

 

 

 

Efter jobbet slängde jag mig på sängen och stensomnade. Efter någon timma kom syrran och hennes ena dotter Svea på besök. Fikade och så klippte jag dem. Mysigt. Marie ringde påväg hem från träningen och ville komma och säga hej. Drack te och pratade om kärlek och vänskap. Vi skrattade åt en situation på jobbet då en vänlig herre kom fram till mig och Marie. Frågade glatt hur är det med er tjejer? Jag sa med hög ton det är förjävligt för alla ni killar är ju fan svin! och slängde en kartong på vågen. Marie brast i asgarv och han kollade på oss och tyckte det var tråkigt att höra. Annars är det bra, hur är det själv? Han mumlade något jag inte hörde och gick därifrån. Han förstod väl inte att det var riktat emot honom men ibland kan jag inte hantera mitt tal när huvudet är överfyllt och då kan vem som helst få skiten.

 

Jag längtar efter sommaren. Vin och sol. Kolla upp i det blå och sluta ögonen utan ångest.